Lugnat ner mig.

Jag är lugn igen, man brusar väl upp sig lite efter en sådan händelse, det gäller ju trots allt ens barn. Vill man verkligen komma åt en så ska man definitivt gå via barnen, eller hur?
Barn är ju ändå barn, visst?
Men jag matar ständigt min barn om att man ska vara snäll, dela med sig, och alla får vara med i leka, och när de drabbas själva av det så blir det mer påtagligt av hur viktigt det är! Det är en hård läxa att lära sig, men så är det, mina barn är inte guds bästa barn, de "kan" de också!
Men det är något som är upp till var förälder att handskas med, ha lite förståelse, sätta sig in, min högsta önskan vore (när det gäller föräldraskap, annars önskar jag min 10000000 miljarder kr) att andra föräldrar sudda bort sitt sätt att tänka,"mina barn och andras ungar".
Vi är här för våra barn, som sagt min åsikt...

En blomma till alla som gör sitt bästa, 

när det gäller barn uppfostran och föräldraskap.

Det är den svåraste uppgiten vi har/får i våra liv! 

Vill gärna hör din åsikt!
Cheers